Vrider & vänder (dag 12)

 

Foto: Mike Larson

Theodor!

Det är mycket nu. När jag började släppa in saker var det som det där klassiska man säger om en ketchupflaska; först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt. Ändå vet jag att jag har mer saker att göra upp med, fler distraktioner som mest hindrar mig att se någorlunda klart. Idag har jag i alla fall bestämt mig för att försöka vara en del av någonting istället för att stå utanför och iaktta. Bryta vanor kanske. Tänka på ett annat sätt. Problemet är väl att jag inte vet hur riktigt, eller vad jag borde vara en del av. När jag var yngre trodde jag att man vid en viss ålder automatiskt skulle komma till någon slags vuxen-värld där allt var precis som det skulle vara i en sådan; ett komplett paket med frun, villan, barnen, jobbet, bilen, trädgården, lantstället… Men någonstans på vägen insåg jag att man aldrig blir vuxen på det sättet. Det bara fortsätter och man är den man är tills man bestämmer sig för något annat; en ny karaktär med en ny kostym och nya kulisser. Och hur vi än gör ÄR vi kanske en del av allt, även när vi känner oss bortkopplade?

Jag minns hur du brukade prata om att det finns en förutbestämd mening med allt som sker men jag har aldrig kunnat smälta det riktigt. Menar du att vi är marionetter i någon slags sjuk teaterföreställning som någon (jag vet att du hade sagt Gud här) satt upp för sitt eget höga nöjes skull? Vad var i så fall meningen med att jag skulle kasta bort 3 år av mitt liv på att fullständigt matas av ett stort ingenting? Allt känns så meningslöst. Släkten kommer och släkten går. Vad har jag uträttat? Vad har mina förfäder uträttat? Jag hoppas att åtminstone Gud har någon plan med allt det här för jag har det inte.