Blå linjen hem (dag 3)

 
Foto: Mike Larsson

Theodor!

Idag gick jag igenom vårt förflutna. Det kändes viktigt att börja där eftersom det var du och jag som formade varann. (Eller var det kanske allra mest du som formade mig?) Jag tror att jag ville hitta någonting som skulle kunna vara orsaken till den kil som långsamt trängde sig in mellan oss. När vi var barn var allt så enkelt. Det var alltid så självklart att det var du och jag. Jag hade många anledningar att se upp till dig, inte bara det faktum att du var ett år äldre. När tonåren visade sitt finniga tryne blev allt plötsligt oerhört komplicerat.

Minns du Anna Maria? Både du och jag sjöng hennes lov så innerligt att vi inte kunde bli annat än fiender för varandra. Ingen av oss låtsades om det då men någonstans inom oss visste vi att det aldrig skulle bli som förr igen. Hur som helst. Jag tog mig ut igår kväll, tänkte mig några nya intryck, men mest av allt kändes det som att vara 14 år igen och hoppas på en tryckare eller två. Jag stod i alla fall mest och spanade över dansgolvet och såg alla vackra och lyckliga människor dansa som om de alltid funnits där och fick för mig att jag kanske skulle kunna bli en av dem om jag drack tillräckligt. Och drack tillräckligt, det gjorde jag ska gudarna veta, något huvudvärken idag står som obestridligt bevis för. Hjälpte det? Inte mycket, jag blev mest trött och vinglade hem ensam. Lika bra det. Trots allt jag intalat mig om “nya intryck” och det där hade jag nog baktanken att om inte hitta någon att gå hem med så åtminstone någon att connecta med en stund. Jag är så förutsägbar.

Och inte bara jag vinglade den natten, nej vi var hundratals, kanske tusentals, kanske fler. Hur många människor finns det i världen? Och hur många av dem vinglade hem i natt? Legio, säger jag dig, Theodor. Legio! Hur många av dessa människor stod på dansgolvet bara timmar tidigare och visade upp sina bästa jag? Alla, skulle jag tro. Alla utom jag. Tror jag behöver en kaffe.

“Brb” som de säger.