Elegi till ett brustet hjärta (dag 11)

Bild: Mike Larsson

Theodor!

Träffade Ellinor idag och allt blev genast komplicerat. Så mycket finns kvar men det verkar inte som om vi kan gå vidare med det just nu. Man skulle kunna säga att jag sitter i något slags triangeldrama där jag kommer att få stå som förlorare. Trots allt har det här fått mig att inse en del om mig själv. Jag ger inte längre dig skulden för det som hände med Anna Maria. Det oskyldiga offer jag såg mig själv som var en bitter vanföreställning, sprungen ur fåfänga och stolthet. Kanske är en människas svåraste uppgift att upptäcka sina egna fel.

Men vet du? Jag känner mig ändå lugnare idag än på länge. Det är som att nånting börjar lossna mitt i det som också känns som en sorg. Svårt att förklara, men kanske var Ellinor bara ännu en vind. Förstår du hur jag menar? Nu slår det mig: Är det egentligen så att precis allting är vind? Det betyder i så fall att allt vi försöker hålla i förr eller senare kommer att lämna oss. En sorglig tanke, men också befriande. Kanske allra mest befriande.

Vi behöver inte lägga energi på att jaga vind, för den kommer ändå aldrig att låta sig fångas, det är som att försöka manipulera själva vindens natur. Nej, låt den vara fri och blåsa dit den vill, om du behöver den igen kommer den tillbaka. Borde jag sätta mitt hopp till att Ellinor kommer tillbaka? Jag tror inte det. Det är nog bara ännu ett sätt att försöka styra det som inte kan styras. Que sera sera.

Bonuslåt: