Intro (dag 1)

 

Foto: Mike Larsson

Prolog

Här börjar historien om ett liv någonstans i en stad som bar namnet Kall. Om det var stadens riktiga namn eller bara någonting man sa på grund av känslan vissa hade av att bo i den låter jag vara osagt. Det är inte viktigt. Det är framför allt en inre resa även om den har sina kulisser och det är så jag vill att du ska tänka på den här staden. Som en kuliss som hade kunnat bytas ut till vad som helst som hade passat historien. Det bodde förstås många människor där och de delade alltså samma kuliss, men hade man pratat med dem var för sig i enskilda rum hade de beskrivit staden på väldigt olika sätt. Men naturligtvis, om man hade pratat med samma människor i grupp, så skulle deras historier smält samman till vad om skulle framstå som ett gemensamt narrativ, för det är vad som händer när man lyssnar på och tar in varandras berättelser samtidigt som man ska berätta sin egen.

En annan sak var att de flesta hade väldigt dålig kontakt med varandra, fick de en stund över ägnade de sig hellre åt distraktioner än vad som verkligen fanns omkring dem. Distraktioner som fick dem att åtminstone uthärda sina bortkopplade liv. Ibland kände de sig till och med lyckliga även om lyckan var flyktig och snabbt övergående. Du vet när man äntligen får se det efterlängtade nya avsnittet i serien man följt länge, kommer hem med den nya tröjan som man tagit sig råd att köpa eller börjat sippa på den första ölen på fredagskvällen och känner det där välbekanta ruset infinna sig i kroppen. En lycka som ständigt kräver tillförsel av nya kickar för att inte falna har alltid ångesten som följeslagare och det är väl en särskild sak jag skulle vilja säga om staden Kall, att även om alla hade sin alldeles egen upplevelse så fanns det mycket ångest och ledsenhet.

Första delen av historien utspelar sig under 14 dagar, ge eller ta den tid du tycker verkar rimlig, för jag tror ändå att tiden som vi känner den är något av en illusion. Vill du se det som 14 dagar, 14 veckor eller till och med 14 månader så är det helt okej för mig. Jag vill heller inte att du försöker förstå "hur det verkligen ligger till" med händelserna bakom för när du nu tar del av den här skildringen så kommer den att bli din egen på ett sätt som jag inte har något med att göra. Du kommer att få ta del av ett antal brev och till varje brev hör en sång - tillsammans är de tänkt att måla en bild som jag hoppas du får glädje och nytta av. Kanske vill du se det som ren förströelse och då tänker inte jag hindra dig, men bli inte förvånad om du upptäcker sådant som verkar beröra dig på ett personligt plan. För allt verkar hänga ihop på ett närmast skrattretande sätt när vi verkligen ser oss omkring. Kanske lever du till och med ditt liv i den stad som beskrivs och kan känna igen dig i någon av karaktärerna. "Inget nytt under solen" sägs det och jag känner mig böjd att hålla med, även om jag också skulle vilja problematisera uttrycket.

Med det sagt lägger jag ner pennan för den här gången.

/Författaren