Onda aningar & vin (dag 6)

 
Foto: Mike Larsson

Theodor!

Gick igenom gamla kartonger och högar, högar, högar av papper, tidningar, små lappar, kontoutdrag och… ja… skit. Du kanske inte tror mig nu men jag var en inihelvetes bra poet en gång i tiden! Allt finns kvar där, i högarna som jag bara väntar på att sortera. Jag hade glömt hur bra det var. Hur bra jag var. Har jag tappat skärpan nu? Lät jag dom jävlarna ta mig? Det känns så… Äh! Låt hundarna pissa!

Nu sitter jag i alla fall här med pappershögarna som enda sällskap och jag borde ta mig för nånting, men jag kan inte komma på vad. Mina vänner, eller i alla fall de jag fortfarande kallar mina vänner har slutat komma hit, jag skulle absolut sitta här ensam i mina påhittade världar, men så blev det förströelser istället. Datorspel, Theodor! Vill du veta hur många timmar av mitt liv jag har lagt på datorspel? Troligen inte. Jag vill definitivt inte veta..Jag flydde och flydde, fångade en del tillfällen, men sen flydde jag igen.

Min granne är en ung tjej, tjugo nånting, och jag hör henne ofta genom väggen; när hon är full sjunger hon. Jag hör sällan någon annan där, bara henne, bortsett från någon fest då och då. Då är det ett himla liv med hög musik och hur mycket folk som helst. Vi har i alla fall sett varandra i trappuppgången, men om jag försöker möta hennes blick för att hälsa tittar hon alltid åt något annat håll. När hon har kortärmade tröjor ser man alla ärren på armarna. När jag satt där bland mina högar hörde jag henne sjunga igen och jag tänkte att jag skulle göra henne sällskap, så jag öppnade en flaska vin och sjöng nånting jag med. Säkert inte alls samma låt, men det kändes fint. Hon bara på andra sidan väggen. Hörde hon mig, tror du? Det tänkte jag aldrig på då. Pinsamt i så fall!

Men du, vi säger så för den här gången.