Staden Kall (dag 10)

Bild: Mike Larsson

Theodor!

Har vi slutat bry oss om varandra? Jag var nere i centrum idag, utan att ens ha något ärende och jag kryssade planlöst mellan hamburgerbarer, klädbutiker, skivaffärer och parker. Spårvagnarna rasslade fram och tillbaka med olika människor och jag roade mig med att tänka ut en historia för alla jag av någon anledning lade märke till. Jag föreställde mig deras familjer, hur de bodde och vad de kunde tänkas sysselsätta sig med. Alla människor har ju faktiskt en historia även om jag inte känner till den. Hur kommer det sig att just dessa människor samlats på treans spårvagn just den här dagen? I fantasin skapade jag en hel värld och en kort stund kändes det som om jag hade uppnått förståelse och empati som omfattade hela mänskligheten. Men mina tankegångar rubbades av en man på ostadiga ben som påkallade min uppmärksamhet. Han var märkbart berusad och ville inte lämna mig ifred trots att jag pliktskyldigt gett honom de tio kronor till spårvagnen som han inledningsvis bett mig om. Jag försökte dölja min irritation över att bli störd medan mannen började berätta historier ur sitt liv. Som om jag brydde mig. Och plötsligt förstod jag att jag också är en del av kylan här. Staden Kall. Det gick bra för mig att romantisera kring människors berättelser så länge de inte störde mig, men när jag själv drogs in i någonting slog jag ifrån mig.