Vinden & historien (dag 8)

Foto: Mike Larsson

Theodor!

Då och då får jag en känsla av att ingenting egentligen betyder någonting. Tänker du också så ibland? Har du någonsin förkastat allt du trott på, till och med de föreställningar du alltid tagit för givet, för att sedan bygga upp allt på nytt? Problemen uppstår omedelbart. Var ska man börja? Och vad kan man egentligen lita på? Kan jag lita på mina egna sinnen? Om jag väljer att göra det uppstår genast nästa fråga: Kan jag lita på de slutsatser jag drar utifrån vad mina sinnen uppfattar? Genom vetenskapliga undersökningar och matematik försöker vi sedan bevisa våra teorier men metoderna för bevisning är också människors verk. Kan vi lita på metoderna? Som jag ser det kan vi glömma de fastslagna sanningarna. Det var nog egentligen det jag ville komma till. Om vi inser att vi egentligen inte vet någonting kan vi förhålla oss mer ödmjukt till dem som har andra åsikter än oss själva. Och nu kommer jag osökt att tänka på religion och tro, vi vill så gärna veta hur det ligger till och helst kunna hänga upp det på något, så vi tar en bok, säger att “Den här har Gud skrivit”, men så kan vi inte komma överens om vilken bok det är som Gud har skrivit och plötsligt har vi lagt tusentals år på att försöka överbevisa varandra. Istället för att bara säga “Den här boken fungerar för mig, genom den förstår JAG Gud, vilken bok tycker du bäst om?”

Allt är ett ständigt jagande av vind som du så vist uttryckte det en gång, men först nu förstår jag mer djupet av det. Och möjligen tolkar jag det på ett annat sätt än du menade då. Byggandet av karaktärer som jag skrev om igår, men också hur vi bygger kulisser som vi visar upp oss i, ler och nickar, kaffe och kaka, och det som är viktigast i världen ena dagen bryr sig ingen om den andra. Ett vackert slott som tog år och åter år att bygga är nu i bästa fall är museum eller kontor - eller så underhålls det pliktskyldigt med minsta möjliga insats för bevarandets skull. Den vackra kulissen står och förfaller nånstans och vi bygger nya, igen och igen, jagar de drömmar som vi för tillfället lurats att tro på, men vi vet inte vilka vi själva är. Reklampelarna utnyttjar ju det här och förser oss med vackra illusioner. Allt framstår som så sorgligt. Jag tror det har varit likadant i alla tider, se bara på 1700-talets vackra klänningar, rockar och peruker. Eller har vi blivit dummare och dummare med åren? Ibland känns det så.

Hälsa Erika. Du vet vem.